Josefine's Graphy - en blogg med foto och lite annat

Frozen leaves

Bilderna är från min korta fotopromenad runt trädgården igår :) Frost är så fint! Det är naturens makeup. 

Colorful love

Blir du också glad av färger?
Då har vi något gemensamt! På sista tiden har jag börjat följa tonvis med färgglada modebloggar på Instagram. Tonvis var väl lite att överdriva men många iallafall.

Jag dras till starka färger. Speciellt rosa - både mörk och cerise. Jag imponeras väldigt lätt när någons feed lyser starkt av skarpa färger. Blandar du dessutom flera färger i en bild så har du fått en till följare. Färgglatt, mi amore

En jättebra modebloggare tycker jag är Rosie Clayton (@rclayton). Jag blev förälskad vid första ögonkastet. Hennes instagram-sida lever upp till den färgkänslan som jag tycker om. Ääälskar! En annan otroligt duktig och kreativ stylebloggare är Jennifer Lake (@jenniferlake).
Det här var bara två av många, men absolut mina favoriter! Jag rekommenderar verkligen dessa två.

På tal om färger. För några veckor sedan ville jag prova något nytt. Lekte bland annat med en billig läppglans från Dollar Store, som faktiskt smakar gott, och poserade framför mobilkameran. Kände mig som en supermodell för en stund. Fast min lugg beter sig som en djävul ibland...

Jag borde fanimej bli fotomodell. Victoria's Secret, call me!

Josefine out *drops mic*

 

A night to remember

Den 10 december var en magisk dag. Jag kände mig som ett barn på julafton. Samtidigt var jag så otroligt nervös att benen knappt höll mig uppe. Nu ska jag berätta.

Som många säkert redan vet är jag en Karacter (aka. ett stort Jasmine Kara-fan). Den 10 december 2016 var jag på julbord med mamma på Frimis Salonger i Örebro. Någon gång efter kl. 20.00 skulle showen börja - en julshow med Jasmine Kara och Boris Renée (som båda är aktuella i Melodifestivalen 2017). Vi var en av de få första som satte oss vid borden.
   Egentligen brydde jag mig inte om julmaten utan jag var ju såklart där för Jasmines skull. Jag åt bara för att det skulle ätas innan showen. Grupptryck, haha. Hur som helst. Showen började inte förrän kl. 20:45 (om jag minns rätt). Jag var så spänd på att se Jasmine sjunga. Kunde inte fatta att dagen som jag hade längtat så efter i ca 2 månader äntligen hade kommit. Otåligt satt jag på stolen och hällde i mig två glas vatten. Maten var förresten helt okej.

Eftersom att jag har haft en liten kontakt med Jasmine i snart 2 års tid så visste hon att jag skulle komma. Det gjorde mig extra lycklig att hon överhuvudtaget visste att jag skulle sitta någonstans i befolkade lilla salongen. Jag visste bara inte att något stort snart skulle hända. Showen började med att bandet Soul Mates med Charlotte Ollward som sångerska framförde en låt. Men jag väntade bara på att Jasmine skulle inta scenen. När Charlotte presenterade Boris Renée och Jasmine Kara så rusade adrenalinet i kroppen. Det var som om jag flämtade till när hon sa "Jasmine Kara". Exhalterad som jag blev tog upp mobilkameran för att fånga detta magiska ögonblick.
   Från ingenstans kom Boris upp i rampljuset, mitt i salongen. När han sjungit några rader av en låt, då jäklar. Jasmine uppenbarade sig som en ängel från ingången till salongen. Och pulsen gick i extas. Jag kunde inte fatta att det var hon. JASMINE KARA. Min idol som jag följt på sociala medier i två års tid. Hon som varit med i Let's Dance, sjungit på alla möjliga scener och ska vara med i Melodifestivalen 2017. Overkligt var ordet! 

Mobilen hade dåligt med minne så jag hann tyvär inte filma allting. Fick låna mammas mobil emellanåt. Dessutom ville jag njuta av showen och inte bry mig så onödigt mycket om mobilen.

Efter några låtar hände det som jag nog aldrig kommer att glömma. Jag trodde det var en dröm. Jag kan ännu inte fatta det, och jag är lite sorgsen över att jag inte fick med det på video. Men det finns inom mig.
   Jasmine tog mikrofonen och sa att hon ville tacka/presentera två personer som betydde mycket för henne. Minns inte exakt vad hon sa men den första personen hon ville tacka var en ljudtekniker som satt i publiken (antar jag). Och sen "en jättefin tjej" som funnits vid hennes sida sen första början. Mitt namn. Det var mitt namn hon sa: Josefine och mitt efternamn. Förstår ni känslan när idolen säger ens namn på scen? Jag fick en riktig kalldusch och gapade stort. Satte händerna för munnen av någon anledning. Jag tittade på mamma med uppspruckna ögon. Jag kände mig så lycklig, den lyckligaste tjejen i rummet. Jag började skaka av iver. "Jag vet inte vart du sitter men jag ska leta reda på dig sen" sa hon. Vi satt längst in i ett hörn och jag hade på mig min svarta Jasmine Kara-tröja så det var inte konstigt att hon inte såg mig. Allt som syntes var de vita bokstäverna på tröjan. Dessutom var det mörkt. Allt som lyste var de levande ljusen på borden och strålkastarna på scenen. 

Jag vill uppleva allting igen. Alla var så otroligt duktiga! Inte bara Jasmine och Boris utan även Soul Mates. Det var en sådan mysig stämnig. 

Hur som helst, tillbaka till historien. När showen var slut ville jag träffa Jasmine såklart! Jag hade med mig två presenter till henne som jag hade gjort - bland annat ett "collage". Vi gick ut till hallen och väntade. Jag svettades av iver. Efter en liten stund såg jag Athena, en av Jasmines vänner. Hon såg mig också och gick fram till mig. Bara det fick mig att nästan tappa andan. "Är det du som ska träffa Jasmine?" frågade hon. "Ja" sa jag lite skakigt. "Åh vad kul! Vänta, hon kommer snart! Gå ingenstans."
   Jag typ dog. Nej men det var så häftigt. Kunde inte stå rakt för jag var såå nervös!
Sen kom Jasmine. Älskade, finaste Jasmine. Världens underbaraste människa. Jag har nog aldrig tidigare träffat en sådan genuin och sån mysig person. Hon kastade sig om min hals. Ja, kastade sig. Och kramade mig. Hårt. Och jag hamnade i chock. SÅ HIMLA FIN ÄR HON. Åhh, vad jag saknar henne. Världens gulligaste. Jag blev så varm i hela kroppen! Hon var väldigt pratglad. Lilla blyga jag behövde inte säga någonting, vilket kändes skönt. För jag var rädd för att göra bort mig med min blyghet. Hon blev så glad över presenterna!
   Nervös var jag. Väldigt nervös. Skakade så mycket att det förvånar mig att jag lyckades stå på benen. Jag fick presenter av henne (hennes skivor och en affisch. Mamma fick en tröja med hennes logga på, som jag använder haha. Nu har jag två).

Lite famous kände jag mig när hon lade upp en bild på oss på snapchat. Och filmade mig när hon såg min tröja. Jag trodde hon tog en bild så videon blev lite awkward haha... Men självklart är detta en natt att minnas! Jag saknar Jasmine och hennes iver. Hennes energi gör en så glad. Jag blir fortfarande varm i hela kroppen när jag tänker tillbaka till den 10 december. Och hur fin hon var gentemot mig och mamma kommer alltid finnas inom mig. 

Hur kommer det bli?

Jag tror sällan på horoskop, men ibland kan det stämma läskigt bra. Det sa bland annat att 2017 kommer vara ett år då jag lägger ner tid på mina hobbyn och sikta mot att nå mina drömma. Jag har på sistone varit väldigt benägen att klättra högre mot mitt mål. Jag som varit så rädd börjar nu komma över tröskeln. Jag har fotograferat extra mycket, startat en blogg och är mycket mer aktiv på instagram. Något har hänt. Det är som om något tänt ett ljus ovanför mitt huvud. 

Jag tror att jag befinner mig i någon slags fas. För några veckor sen hade jag en kris. En 18-årskris (finns det ens?). Jag står vid sluttampen av mitt liv som tonåring och dörren till vuxenvärlden står på glänt rakt framför näsan på mig. Ärligt talat så finns det en förhoppning inom mig. Förhoppningar och många frågor inför framtiden. Vart befinner jag mig om 10 år? Kommer jag ta tag i min livsönskan och tillbringa en längre tid i Stockholm? Har jag släppt den där boken som jag lägger ner så mycket tid på att skriva?

Det återstår att se. Överraskningar kan komma hela tiden och mycket kan hända på 10 år. Det som jag ska fokusera på nu är att fortsätta klättra mot mitt mål.

I have a thing for blues

Jag älskar blues.

Och då menar jag en riktig catchig blues och inte någon tråkig modern akustisk blues. BLUES MED TYDLIG BAS! Chuck Berry. Etta James. ELVIS!

Jag får en riktig adrenalinkick när jag lyssnar på blues. Det känns liksom i bröstet. I hela kroppen. Jag vill bara upp och dansa som om ingen ser. Skrika som om ingen hör. Blues - ett jäkla mästerverk. 

Jag har alltid gillat det gamla stuket på musik. När jag var 9 år gammal ungefär förälskade jag mig i Elvis Presley när jag såg på Leroy & Stitch på TV. Jailhouse Rock spelades i eftertexterna och jag frågade pappa nyfiket om vem som sjöng. "Elvis Presley" fick jag som svar. Sen var det kört. Nu är jag 18 år och blir lika förälskad varje gång en Elvis-låt spelas. Blues och Rock N' Roll har alltid funnits som musikintressen för mig. Och får gitarren sig en omgång och basen dunkar i högtalaren så är det som att bli kär. Dunk-dunk-dunk. BABAAAM!

Det är något med blues som liksom hugger tag i mig. Varför det är så kan jag inte svara på. 

En av mina andra stora idoler Jasmine Kara är blues-sångerska. Jag gottar mig ofta med hennes debut-album Blues ain't nothing but a good woman gone bad  när jag är på riktigt trist humör och får plötsligt en kick. Blues har den tillgången, iallafall för mig. Jag sitter faktiskt och lyssnar på blues-låtar just i denna stund som jag skriver detta kanske inte så intressanta inlägg. Emellanåt kommer jag på mig att dansa lite smått på stolen. När jag blir medveten om det börjar jag digga ännu mer.

Sonny Boy Williamson II's Help me klingar i mina öron som små klockor och får mig på så himla gott humör. Det är blues. I love BLUES!

Några av mina favoriter - gamla som nya:

 

Ha en fin söndagkväll! :)

Harry

Passade på att smygfota snöälskaren Harry genom fönstret.

Ha en skön onsdagskväll allihopa! :)

Snowdrops

IImorse när jag vaknade lade jag märke till att marken var alldeles vit! Den efterlängtade snön har kommit! Hoppas på att det håller i sig.

Passade på att ta ett par häftiga bilder på dropparna på mitt sovrumsfönster.

Upp